Assyrierna: utrotningshotad ursprungsbefolkning

Under de senaste åren har både Syrien och Irak kollapsat som stater. Förödande krig har pågått i bägge länderna och idag kontrollerar terrorsekten Islamiska Staten (IS) en stor del av ländernas territorium även om detta område enligt amerikanska uppgifter minskade med 30 % under år 2015. Denna kaotiska situation innebär ett oerhört lidande för civilbefolkningen. Våldet och terrorn drabbar alla folkgrupper. Men det är de små minoriteterna vars hela framtida existens står på spel. Bland dessa finns yazidierna och assyrierna.

Assyrierna är en kristen folkgrupp vars urgamla kärnområde, norra Mesopotamien, idag utgör den norra delen av Irak. Förutom där bor det också assyrier i nordöstra Syrien (av assyrier kallat Gozarto), i Tur Abdin i sydöstra Turkiet och i Urmiaområdet i Iran. Än fler assyrier bor idag i diaspora i USA, Sverige, Tyskland, Australien, Ryssland och andra länder. Assyrierna är inte ett folk utan land – de ser sitt kärnområde som deras land, det ockuperade Assyrien – men däremot nog ett folk utan stat.

Assyrierna är det första folk som antog kristendomen. Enligt en gammal legend skulle kung Abgar i en assyrisk småstat som hette Oshroene ha skrivit ett brev till Jesus och fått svar. Senare kom aposteln Taddeus (av assyrierna kallad Addai) och missionerade. Det här berättar även Eusebios om i sin berömda Kyrkohistoria. Forskarna betraktar detta som en legend, men det återspeglar det faktum att kristendomen spred sig tidigt bland assyrierna. Eftersom de inte hade en egen stat som kunde utropa 2 kristendomen som statsreligion brukar det dock inte räknas. I stället betraktas armenierna som det första kristna folket eftersom den armeniske kungen Tiridates III år 301 utropade den nya tron som landets statsreligion.

 

Lång historia av förföljelse

På grund av sin tro har assyrierna flera gånger blivit utsatta för svår förföljelse. På 300-talet drabbades de av en fyrtio år lång våldsam förföljelse i det sassanidiska riket. Tiotusentals assyrier dödades på de mest brutala sätt, medan andra överlevde genom att fly upp i bergen. Omkring år 1400 härjade den centralasiatiske krigsherren Timur Lenk, vars krigsföring enligt Nationalencyklopedin karaktäriserades av ”måttlös grymhet”, och den östassyriska kyrkan, som hade spridit kristendomen till Centralasien, Mongoliet och Kina, drabbades så hårt att den aldrig helt återhämtat sig. Kyrkan överlevde dock, men kraftigt försvagad både numerärt och kulturellt.

För hundra år sedan drabbades assyrierna i det osmanska riket av 1900-talet första europeiska folkmord. De kristna folkgrupperna – förutom assyrierna också armenier och greker – massakrerades och deporterades i stora skaror då de styrande ungturkarna ville skapa en etniskt och religiöst homogen stat. Omkring 300 000 assyrier föll offer för detta folkmord, som assyrierna kallar Seyfo (vilket betyder ”svärd”; 1915 var ”svärdets år”). Förödelsen i de assyriska byarna i sydöstra Turkiet var enorm. En assyrisk ledare uttryckte det på följande sätt: ”Varje grässtrå i vårt land har fuktats av någon av de våras blod.”

Folkmordet fick förödande konsekvenser för de drabbade folkgrupperna. De överlevandes och efterkommandes smärta har förvärrats av att den turkiska staten till denna dag förnekat att något folkmord överhuvudtaget skulle ha ägt rum. Den internationella organisationen för folkmordsforskare (IAGS, International Association of Genocide Scholars) slog år 2007 fast att ”den osmanska kampanjen mot kristna minoriteter i riket mellan åren 1914 och 1923 utgjorde ett folkmord på armenier, assyrier samt pontiska och anatoliska greker.”

Under senare hälften av 1900-talet ökade den assyriska utvandringen, som hade börjat redan i slutet av 1800-talet. Tilltagande fientlighet från turkiska och arabiska regimer samt från den muslimska civilbefolkningen gjorde situationen ohållbar. De första assyrierna kom till Sverige år 1967 från Turkiet. Till Finland kom de första i början av 1990-talet från Irak.

De politiska omvälvningarna i Mellanöstern har lett till flera större emigrationsvågor. På 1980-talet flydde de allra flesta assyrier från Tur Abdin undan kriget mellan den turkiska armén och den kurdiska PKK-gerillan. Efter att Saddam Hussein störtats år 2003 ökade flykten från Irak avsevärt. Under de senaste åren är det framför allt assyrier från Syrien som flytt undan krig och terror.

 

Sekteristiskt våld i Irak

Det land där det fortfarande finns flest assyrier är Irak. För tretton år sedan fanns det minst en miljon assyrier i landet (assyrierna själv hävdar att det fanns en och en halv miljon). Eftersom de flesta av dem tillhör den kaldeiska kyrkan, som är en katolsk kyrka, kallas de ibland för kaldo-assyrier. I det kaos som snart uppstod efter Saddams fall gav sig radikala extremister på landets kristna.

Extremisterna ville göra sig av med alla icke-muslimska element. Dessutom betraktades assyrierna per automatik som allierade med den kristna ockupationsmakten. En del assyrier hade dessutom sysslat med i extremisternas ögon tvivelaktiga saker som att sälja alkohol eller ge sina kunder västerländska frisyrer. Mellan år 2004 och början av 2014 bombades över 70 kyrkor, femton biskopar och präster dödades, vanliga människor kidnappades, fick hot och blev offer för utpressning.

Den mest uppmärksammade attacken ägde rum i Bagdad den 31 oktober 2010, ”svarta söndagen”. Terrorister från Islamiska Staten i Irak (som senare skulle bli IS) anföll den syrisk-katolska katedralen och tog de närvarande som gisslan. Irakiska säkerhetsstyrkor stormade kyrkan och i kaoset dödades över femtio församlingsbor.

Allt detta ledde naturligtvis till att alltfler beslöt att göra som assyrier hade gjort redan under lång tid – söka sig en framtid någon annanstans. Situationen var alltså ytterst svår för Iraks assyrier och övriga kristna. Sedan blev den ännu värre.

I juni 2014 erövrades den irakiska miljonstaden Mosul av IS. Den 7 augusti samma år – ironiskt nog på de assyriska martyrernas dag – ockuperade IS större delarna av den så kallade Nineveslätten utanför Mosul. Nineveslätten var assyriernas sista starka fäste. Över 100 000 assyrier blev tvungna att fly hals över huvud till Erbil, Dohuk och andra ställen i det kurdiska autonoma området i norra Irak. Där väntar de ännu på att kunna återvända till sina hem.

Islamiska Statens behandling av icke-muslimer följer medeltida islamisk tradition. Judar och kristna har som ”Bokens folk” rätt att finnas och att utöva sin religion. Men de måste underkasta sig en lång rad förnedrande begränsningar av sin frihet och betala en extra skatt (jizya) som ett slags skyddspeng. Assyrierna i Mosul ställdes efter IS:s erövring inför valet att konvertera, betala eller dö. I denna situation bad de om att få lämna staden, vilket de fick. Men de blev tvungna att lämna allt de ägde efter sig. För första gången på 1 600 år tystnade kyrkklockorna i Mosul, den gamla assyriska huvudstaden Nineve. Operationen för att fördriva de sista kristna från Mosul inleddes med att deras hus markerades med den arabiska bokstaven nun (för nasrani, kristen), något som ger tydliga associationer till 1930-talets Tyskland.

Yazidiernas situation är ännu värre eftersom de inte behandlas som ”Bokens folk” utan som avgudadyrkare (i själva verket betraktas de av IS som djävulsdyrkare, en missuppfattning som tidigare var vanlig också i västvärlden). De har därför inte möjligheten att betala för att kunna behålla sin religion. Deras val står mellan att konvertera eller att ”möta svärdet”. IS har också – vilket de förklarade och rättfärdigade i en artikel i sin engelska tidskrift Dabiq – återupprättat slaveriet. Det handlar framför allt om yazidiska kvinnor och flickor som säljs på veritabla slavmarknader, något IS hävdar att de har rätt att göra enligt islamisk tradition.

Även om det alltså finns ett utrymme för assyrier och andra kristna att leva i det av IS utropade kalifatet är situationen trots det outhärdlig också för dem. Dels finns det IS-ledare som inte följer den officiella linjen utan ställer också kristna inför valet att konvertera eller dö. Dels är det år 2016 inte längre möjligt att tvinga hela folkgrupper till förnedrande underkastelse, även om det är just så bland annat assyrierna levde i många hundra år under islamiska härskare. I vår tid har idén om likvärdigt medborgarskap slagit igenom och ingen vill finna sig i en så grov och systematisk diskriminering som livet för icke-muslimer i IS-kalifatet innebär.

 

Syrien faller sönder

Redan i augusti 1933 drabbades assyrierna i Irak av ett brutalt övergrepp, den så kallade Simelemassakern (den värst dabbade byn var Simele utanför Dohuk). Som ett resultat flyttade tusentals assyrier till det av Frankrike styrda Syrien och slog sig ner i 35 byar vid Khaburfloden i nordöstra delen av landet. I februari i år attackerade IS detta område, ockuperade för en tid flera av byarna och tog 250 civilpersoner som gisslan. Av dessa har tre avrättats och 121 frigetts. Över hundra personer hålls alltså fortsättningsvis som gisslan.

Några av de äldsta invånarna i byarna vid Khaburfloden var med redan år 1933. Det är det historiska minnet som gör assyriernas utsatthet så svår. Man har burit med sig berättelserna från folkmordet och från andra övergrepp. Så händer det igen. Det är som en ond spiral som aldrig tar slut. Underlägsenhetskänslan och rädslan som funnits latent hela tiden aktiveras och man känner det som att lidandet aldrig upphör.

Assyrierna i Syrien har på många sätt befunnit sig i en rävsax. Det styrande Baathpartiet har på många sätt varit bra för de kristna. Det har inte varit problem med att till exempel få tillstånd att bygga kyrkor. Ibland har staten till och med donerat mark för kyrkbyggen. Men samtidigt som assyrierna inte har haft några svårigheter med att utöva sin kristna tro, har de inte haft möjlighet att värna sin assyriska identitet. Regimen har sett dem och med olika medel försökt få dem själva att se sig som kristna araber. Precis som i Irak blev assyrierna i Syrien föremål för en systematisk arabiseringspolitik.

 

I oktober 2015 klottrades IS-slagord på väggarna till assyriskt ägda restauranger i Göteborg.
Mellanöstern och Norden ligger nära varandra.

 

När upproret började var det därför många, till exempel det äldsta assyriska partiet ADO (Assyriska Demokratiska Organisationen), som ställde sig på oppositionens sida. När upproret sedan kom att kidnappas av extremistiska krafter förändrades situationen. Många tänker idag att man hellre vill ha Assadregimen, trots alla dess brister, eftersom alternativet är värre. För detta utbredda stöd till regimen har assyrierna och andra kristna fått betala ett högt pris i rebellkontrollerat område.

 

Kurder och assyrier

Folkmordet för hundra år sedan planerades och organiserades av den ungturkiska regimen i Konstantinopel. På lokalplanet var det däremot ofta kurder som stod för dödandet. Det ska också sägas att det fanns kurder – liksom det fanns turkar – som motsatte sig dödandet och försökte rädda assyrier och armenier.

Erfarenheterna från folkmordet och från många tidigare kurdiska övergrepp på assyrier – mer omfattande sådana ägde rum bland annat på 1840-talet – har gjort att det rått ett spänt förhållande mellan assyrier och kurder. Det har inte förhindrat att man ibland samarbetat. På 1980-talet fanns det en assyrisk gerilla som i samarbete med kurdgerillan bekämpade Saddam Husseins styre i norra Irak.

Idag är situationen den att kurderna är numerärt, militärt och politiskt starka. De senaste tidernas omvälvningar har stärkt dem ytterligare. Den kurdiska autonomin i norra Irak (KRG, Kurdish Regional Government) har existerat sedan år 1991 och är idag starkare än någonsin. Både Finland och Sverige ger dess milis, peshmergan, stöd i kampen mot IS. I norra Syrien har det kurdiska PYD-partiet utropat ett kantonförbund bestående av tre självstyrande kantoner. Många vänstersinnade journalister har lyriskt beskrivit detta som ett för Mellanöstern unikt samhällsexperiment, en ö av demokrati i ett område dominerat av despoti.

Men hur ser det ut på riktigt? Tyvärr inte så vackert som det ofta påstås. De kurdiska regimerna dödar visserligen inte oppositionella (utom i enstaka fall) och säljer inte flickor som sexslavar. Skillnaden till IS:s brutala framfart är stor. Men det kurdiska styret präglas av samma enhetssträvanden som hos turkiska och arabiska regimer: man kurdifierar historien, ortnamn, mänskor. Precis som Saddam Hussein och Hafez al-Assad försökte göra assyrierna till kristna araber, försöker PYD- och KRG-regimerna göra assyrierna till kristna kurder. När den östassyriska kyrkans patriark Mar Dinkha IV avled på våren 2015 kallade ett regimen närstående kurdiskt mediehus honom först för ”Kurdistanfödd”, sedan för ”kurdisk”.

I både Irak och i Syrien bedriver kurderna dessutom en typisk söndra-och-härska politik. Man har skapat assyriska partier och miliser som är helt beroende av kurdisk finansiering och annat stöd. Följaktligen sjunger dessa därför det kurdiska styrets lov. Mer oberoende assyriska partier och miliser upplever däremot att de systematiskt motarbetas, ibland också hotas och förföljs.

Kritiken mot de kurdiska styrena kommer inte bara från assyrier. Både Human Rights Watch och Amnesty International har i rapporter kritiserat PYD-styret i Syrien för olika slags övergrepp. FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter publicerade i november 2015 en rapport, i vilken man bland annat kritiserade olaglig kurdisk konfiskering av assyrisk mark i norra Irak.

 

Assyrien återuppstår – kanske

Den assyriska nationella rörelsen är nationalistisk. Den menar att det finns ett assyriskt folk som har rätt till nationellt självbestämmande. På detta sätt kan den liknas vid sionismen. Många assyrier håller hårt fast vid att det finns ett Assyrien, det assyriska folkets historiska hemland. Att detta område nu huvudsakligen bebos av andra folk förändrar inte det faktum att landet egentligen tillhör assyrierna.

Räknar man då på allvar med att detta område kunde bli ett återupprättat assyriskt hemland? Ja och nej. Många ser detta som orealistiskt och nöjer sig med att arbeta för att skapa drägliga förhållanden för assyrierna i de länder där de bor. Men andra när en dröm om ett fritt Assyrien. Sloganen ”Free Assyria” syns på T-skjortor, armband och i sociala medier.

Under lång tid tänkte man sig att assyrierna kunde uppnå något slags självstyre på Nineveslätten. I januari 2014 beslöt Iraks regeringsråd att bilda tre nya provinser, en av dem just på Nineveslätten. Många assyriska nationalister såg detta som ett första steg mot ett självstyrande eller rent av självständigt Assyrien. Men ett halvt år senare erövrades området av IS vilket förändrade allt.

Idag har assyriska aktivister olika visioner för framtiden. Många medger att den traditionella idén om ett självständigt Assyrien i norra Mesopotamien inte är ett realistiskt alternativ. Däremot ser man möjligheter att upprätta lokalt självstyre på Nineveslätten och vid Khaburfloden. Det skulle alltså handla om områden där invånarna har långtgående befogenheter att bestämma över sig själva utan att det de jure skulle vara fråga om autonoma eller självständiga område. Överhuvudtaget är det möjligt att ett framtida Mellanöstern skulle vara mer av en federation av självstyrande enheter än av europeiska stormakter uppritade och i praktiken konstgjorda ”nationalstater”. I ett sådant scenario är det inte uteslutet att det skulle kunna finnas mindre assyriska entiteter.

Den amerikansk-assyriske poeten Ninos Aho (1945-2013) blev berömd för att han förutsåg att ett självständigt Assyrien kommer att återuppstå år 2050. Den som lever får se hur det blir med den saken. Men Aho har varit en stor inspirationskälla för många assyrier som gärna deklamerar hans patriotiska dikter. Hoppet är ju det sista man ger upp.

Svante Lundgren är docent i judaistik vid Åbo Akademi, anknuten forskare vid Centrum för teologi och religionsvetenskap vid Lunds universitet och författare till boken Assyrierna – från Nineve till Södertälje (2014).